Längtan

Här är ångest
Här är skugga
Här är krig och valhänt raseri

Här är sveda
Här är tystnad
Här slår fegheten som bäst

Här stirrar bortvänd fåne
och gapar oförlöst
men larmar livelig därinuti

Här bligar sorgfällig narr
och rotar aningslöst
men andas skarp och viss därinuti

Så talte ej och fann ej ord
hon, som dem behövde
Så handlar ej, och kan ej så
hon, som gått sig vill.

Och häftigt brinner allt därinom
- och liksom svedda koppartak
syns revbenburet valv sig lyfta
kring själens lågande skri

O, Gud, som mening hit skall bringa
tvärsöver stormande himlar
och ned till vår iskalla jord
Tag då det tigande ropet
som ljuder av glödgande ord
och lägg det sen djupt däri
djupt i min älskades händer

Gabriella Gullin Skiss-79

 


 

 

Vart ska det hän?
Ingenting
tyst, bara tyst, bara ro
Ingenting sakna
Ingenting tro
tyst, bara tyst

Sov du milda sommarvind
kyss mig en gång åter
Vattna sen med sommarregn
bort de spår jag gråter

Vild som vatten piskar all
min längtan sönder stranden
där vi bor
Och Ensam är i havet
så tyst, så tyst
och ror

Sov du milda sommarvind
sov bort de ord jag gråter
Viska sen med sommarregn
kyss mig min tro åter

Jag reste mig ett altare:
Att dricka nattvardsvin
blev målet för min färd.

På benbeströdda tempelgolv
där knota trivs vid knota
blev vägen min vid korsarms höjd
- i pelargångens mitt
ock värdig ödets lott

Dess sal är fylld av tusenden
och givmilt strålar genom höga bågar
solen på den skira vävens tråd
och dunkelt stämningsljus blir vilande
där valv ger arm till valv

Där utgöt jag mitt blod;
min skam - all kärlek jag förnam
Min kalk är mina nederlag
och mina segrars stund
Mitt liv åt er berett i helig nattvardsrund
att bruka - ej förbruka

Min kropp har helgedomens spira inombords
och avgrundens fördärv
Allt ont och gott blir vara
all tro och otro sannings svar
Det sinnligt sköna parar sig
med ofullhetens skärv

Den stolte föll på knä för kors och krona
- jag offrar där alltjämt till fröjd -
Mitt liv i evigt fallande
mot ändlighetens höjd

Jag reste mig ett altare:
att dricka nattvardsvin
är målet för min färd.

 

 


 

Det dånade så fruktansvärt
- men inomhus var du
Det röt och röster jagade längs stranden
Igenom trädet skälvde skräck
och nattens blod längs raden av magnolior
Gav markerna dess tjocka doft.

Och där satt du och tjurade
och märkte ingenting
Och vände blad beklagande
och märkte ingenting
I trycksvärtan längs raderna
flöt ont och gott till leverne
Du läste tills din blick blev matt
- men märkte ingenting

Omkring din knut slår lågorna
de ödesdigert väntande
Det lever i allt klämtande
som ropar mot din dörr
En gång kom natten skälvande
till dig med öppna händer
Och du satt mätt och gäspade
Och märkte ingenting.

Ohygglig blev den kalla kår
Som drog igenom staden.
Men inomhus var du, min vän,
och märkte ingenting.

 

 

 

Vem säger dig att du är vacker?
När du gråter föds för varje nyfälld tår
en stjärna i min himmel
och lysa skall min dag

Jag har hört dig tala gyllene idag
igår blott blåa toner
och i vår midnattsmässa glider tyst
en mättad klang av dofter

Ingen tror mig när jag förtäljer vad jag ser -
de beklagar mina drömmar
och räknar mina raska steg
Men hellre lever jag i sorgfritt minnes rikhet
och sörjer fattigdomen där jag går

Där hörs en svag nysans av purpur
som i vår midnattsmässa glider tyst förbi
de trolösa
Jag fröjdas varmt
och vacker blir var stjärnklar dag

Ty jag har hört dig tala utan ord
- nog lägger solen guld på glömda ställen -
och aldrig att ditt ord var fällt förgäves

 

Och alla svåra orden
vem satte dem på pränt,
vem smakade åt dig
på allt vad himlen sänt?

Vem tordes trotsa tiden,
ge sig hän åt själens värv
vadhelst därinom skälver
av ändlös, bråddjup nerv?

Vem kände klingans vassa egg
i bröstet när där skar
och lät sitt hjärta blöda
när ditt bedövat var?

Vem känner villigt levnads nöd
och ångestnattens ve
för vissheten om lust och död,
för värdighet att ge?

Han vandrar smått förtegen
och med Gudi kraft att dana
han med mild röst visar vägen
till din egen levnads bana

Vad tror du Guden sänder
- några irrande små bloss?
Nej, hans skänk med varma händer
var just någon som gick före oss.

Gabriella Gullin Skiss-79

 

 

 

 

I Kvällens Sista Aftonstund

Stilla, så stilla
Låt mig andas var du går
Stilla din renhet
likt jordens sista värma stiger
och ligger i naturens sköte

Av hösteld bränner dina ögon min själ
till stoft
där doftar markens mylla så berusande

Där går du -
och med dig försvinner mitt hjärtas klarhet
I drömomslutet minne bär jag
din tanke när mig

Stilla, så stilla
I kvällens sista antetag

Vad jordiskt är
All strid från man till människa
blott fåfäng visa minner
Så klang vår sång om sköra ting
men tonerna försvann

De starkes välde når mig
- jag sätter mitt trots till värn,
mitt djupaste trots till värn
men det vackraste ingen behöver
är allt det i mig som blir över

Så lyssna ni som lyssna kan
till det blåa som snabbt förklingar
bort från sårig jordisk dal
men i evigt bröst bevaras

Jag tänkte mig skydda sköra ting
som inte strida kan
- jag tänkte mig samma om sårbarhet
Det vackraste ingen behöver
är allt det i oss som blir över

Först när naken sargad själ
från världens oro vänder,
åter söker visors tröst
sjunger djupa valv sin höst
i pelarsal och länder

Så står där rätt inför mig
de toner jag beskt förtvingat
och själens karga ensamhet
jag skälva skall i litenhet
för allt som var förringat

Vad jordiskt är
- all himmelsk lott förneka
och i tjurigt själviskt sinne gå
Blott den som vakat genom natten i oändlighet
med trötta ögon stirrar in i evighet
där har din längtan grunden
- väl ej i Guds barmhärtighet

Det vackraste ingen behöver
blir ditt när du rör vid min själ

Gabriella Gullin Skiss-79